FruNosstunk

Hej alla bloggare detta inlägg skulle varit förre det andra men det syns att man glömmer hur man gör ibland men nu kommer det!

Nu är jag tillbaka efter snart ett år och det känns jättebra. Jag har tänkt på min blogg men inte kommit till skott med inlägg. Men nu vill jag börja med att visa mitt älskade barnbarn Agnes med min klänning som mormor har stickat till mig. Jag är förvånad över modellen den är inte omodern än.

Filippa

Idag har varit en dag med mycket glädje. Jag har pratat med min kusin som bor i Sydafrika, där skiner solen och hon badade i poolen. Hon och dottern skulle gå och dansa magdans i eftermiddag. Oj vad modiga dom är. Men i Afrika dansar man i glädje mycket mer än vad vi gör här. Är dom på fest kan någon börja dansa och alla följer efter. Den gång vi följer efter varandra är när vi dansar små grodorna och det är ett evigt kvackande till midsommar och julfester. Vi skulle nog behöva ta till en tradition att dansa av glädje fast vi behövde inte visa magen, vi har ett kyligare klimat. Men att dansa och våga släppa lös skulle inte vara fel.

Jag var bjuden på middag till klockan ett och det var en härlig tillställning. Jag blev bjuden på Tacos och det var fantastiskt gott, alla dessa goda grönsaker och hemmagjorda såser smakade bra. Vi fick glögg och pepparkakor på eftermiddagen. Dom hade tänt upp massor av ljus och det luktade gott av hyacinter. Vi hade en härlig stund tillsammans. Tusen tack! ni förgyller tillvaron.

Väl hemkommen, ska jag göra dom sista julkorten för snart är det sista inlämningsdagen för julpost. Att göra kort är en av mina roligaste intressen och det har jag gjort i jättemånga år. När jag började var vi inte många som höll på med korttillverkning, men nu har det blivit poppis och många gör jättefina kort. Idag kan man gå in på internet och titta på kort som folk lägger ut.

Hunden ni ser på kortet är Filippa tre och ett halvt år, en så kallad nannydog. Hon är tillgiven och mycket sällskapsjuk och jättemysig. 

När man står mitt uppe i livet och allt flyter på, tänker man inte på hur bra man har det. Dom två äldsta barnen flyttar hemifrån. Den yngsta dottern går på gymnasiet. Hon bor i vårt gäst hus på 20 kvadratmeter och ett sovloft så hon har nu sitt egna lilla kryp in.

Nu börjar en ny tid, man kan tänka på sig själv. Att ha ett vuxet barn istället för tre är stor skillnad. Men det var en härlig tid att ha tre döttrar omkring sig.

Nu var maken och jag själva i ett stort hus med några tomma rum. Min man jobbade halvtid så han kunde hjälpa till med lite hushållsarbete när jag jobbade heltid. Vi hade det gott tillsammans. Vår yngsta dotter klarade sig själv och hon förgyllde vår tillvaro. Dom två äldsta flickorna hade det bra med sina män så det kändes bra. Vi hade nu fått vårt första barnbarn en underbar liten kille, vi var stolta morföräldrar.

Den 11 september 2002 får jag ett telefonsamtal som vänder upp och ner på vårt liv, min man hade fått en hjärnblödning 57 år gammal.

Det gick inget att göra skadan satt så till att ingrepp var otänkbart. Han var medvetslös i en vecka sedan djupt medvetande sänkt 7 veckor och kontakten var dålig. Vi fick inga bra besked av läkarna, mycket var skadat. Läkaren ville att jag skulle vara kvar och skrev in mig under den traumatiska tiden. Jag bodde hos min man på sjukhuset under de första 7 veckorna, han var mycket dålig och det var påfrestande.

När han börjar vakna upp blåser man av risken till en ny hjärnblödning så jag skrivs ut efter mina veckor på sjukhuset.

Nu börjar det..

När vi kom in hade vi sommarkläder, varmt och skönt ute men när jag gick ut efter utskrivningen hade första snön fallit. Jag hade inte varit hemma på sju veckor så det kändes tomt och konstigt att komma hem till ett tomt hus. Att drabbas av sjukdom efter ett trettioårigt äktenskap känns grymt men man måste göra det bästa av det.

Nu kommer chocken och jag börjar inse att livet blir aldrig som det var innan. När min man låg medvetslös tänkte jag bara, vakna upp så jag kan prata med dig jag längtade så enormt till detta tillfälle. Jag visste, har man haft en hjärnblödning, blir man förlamad eller tappar talförmågan. Jag visste följderna men inte i det tillståndet jag var existerade inte några tankar att han var skadad. Jag bara längtade efter att han skulle prata med mig.

Min man fick vara kvar på sjukhuset i 9 månader för att träna upp den förmågan som fanns kvar. Sedan fick han komma till rehabcenter i den stad vi bor i under en månad. Efter det fick han åka till Ljungskile rehabcenter i sex veckor.
 

Nu äntligen är han hemma efter nästan ett år. Nu har här anpassats för att framföra en rullstol, dom har tagit bort trösklar och ordnat det bekvämt på toaletten. Nu ska vardagen fungera i hemmet bestämde bostadsanpassare och arbetsterapeuter. Men att behöva sova i en glasveranda för min man var ingen höjdare. Jag skulle ligga på gamla sängkammaren uppe och min man nere. Tänk om det händer honom något och jag inte hör honom, oron blev olidlig. Dom bestämmande hade sagt att vardagen skulle fungera nu.

Vi ringer och berättar om vår situation men det fanns ingen större förståelse. Men dom skulle kunna komma och titta. Nu kommer dom och hade då tagit med sig två personer till så nu ska det nog bli riktigt bra. Dom börja mätta vårt vardagsrum och viskade och tisslade. Jag undrade vad dom höll på med. Då fick jag till svar att dom skulle slå upp en väg mellan fönstren i rummet så kunde vi ha vårt sovrum där. Men vad ska vi ha vardagsrummet då och alla möbler?

Då fick vi till svar att det brydde dom sig inte om bara min man fick rum att titta på tv så var dom nöjda. Vilken människosyn dom måste ha.

Nu börjar det riktiga livet med bostadsanpassning och 25 hemtjänst tanter springande hos oss varannan timma hela dygnet i ett halvår.

Att ha främmande människor springandes hos oss var påfrestande men det fanns inget att välja på. Nu beviljades han att få personliga assistenter.

Nu börjar en ny tid, att välja ut personal var inte helt lätt. Vi satte upp kriterier som att en kille skulle vara bra att anställa med intresse av skog och bilar. Många sökte tjänsten så vi kunde välja, det blev en tjej och en kille. För att klara vardagen är assistenter det enda för livskvalitet. Man kan aldrig få tillbaka det liv man hade innan men man får hitta nya vägar till sitt nya liv.

Nu har vi haft samma personal i många år och det känns skönt.

Min man hade strax innan han blev sjuk varit och gjort en hälsokontroll och dom frågade om han var elitgymnast. Han hade otroligt god kondition och alla värden var okej. Hur kunde detta hända?

Idag fem år efter insjuknandet och många turer om bostadsanpassning och rehabilitering för min man fungerar vardagen.

En vecka för mig själv

Denna veckan är jag helt själv hemma och det är jättehärligt. Jag bestämmer när jag går och lägger mig och när jag vill gå upp.

Jag får vakna själv i vårt sovrum utan att det finns assistenter som vill in och hjälpa maken. Detta är frihet.

Att få rå om sig själv och veta att ens partner har det bra är skönt för oss båda.

Vi har prövat olika sätt för att få livskvalitet på vardagen och detta har nu fungerat i två år. Att vara hemma med assistenter under tre veckor och en vecka på rehabcenter för att få lite omväxling i tillvaron för min man.

Detta är bra för oss alla assistenterna kan då också få andrum. Att vara assistent är en konst, att finnas men ändå inte finnas. Att känna av när man ger en hjälpande hand eller sitter kvar och bara finns.

Vi är sex tjejer som bor i en liten by med ett hundra invånare. Vi har en och en halv mil till närmsta stad. Men upplever att vi bor mitt i metropolen för här är en levande by och man bryr sig om varandra.
År 2000 på byafesten kom diskussionen upp mellan några tjejer. Vi kanske ska träffas och prova vin. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med och det ångrar jag inte.
Fast jag var tveksam till vin, rött tyckte jag var pest men jag hade smakat på vit vin och det gick att dricka, men jag tänkte jag kan nog lära mig. Vilken tur för idag tycker jag att ett glas vin till maten är riktigt gott.
Nu skulle vi bestämma hur vi startar upp med våra träffar och den ena tjejen som hade frågat mig tog första vinmötet. Vi hade satt upp regler fyra glas var och sedan fyra viner att prova och vatten med brödbitar till.
Det låter väl bra vatten och bröd med lite vin! Men sedan kommer ju maten till. Oj vilken fest i ett gott gäng med tjejer. Vi är idag emellan 76-53 år och har det underbart tillsammans.

Vi träffas hos varandra sex gånger ungefär på ett år. Idag dukar vi upp till fest och serverar tre olika viner som avsmakas och diskutteras.
Vinflaskorna är övertäckta av en strumpa så ingen kan fuska. Vi ska klara av vilka druvor som använts och från vilket land osv.
Här serveras ingen mat innan vi är klara med avsmakningen. Oj vad svårt det kan vara men efter mycket diskussioner brukar vi komma fram till rätt druva och land.
Vi provar alltid ett vin som är lite dyrare för att känna skillnaden. Men som sagt det är inte alltid det som smakar bäst.

Nu kommer vi till punkt två "maten" och den brukar bli en överaskning. Vinet är valt efter vad vi får att äta så nu ska vi prova hur det smakar till den tillagade maten. 
Vi har tre viner att prova och vilket är bäst. Vi brukar diskuttera och smaka från glas ett till tre när maten är serverad. Nu är man hungrig så det smakar ljuvligt med ett gott glas vin till den goda maten. Vi brukar vara överens om vilket vin som passar bäst.

Nu sjunger vi och äter gott under kvällen och diskutterar livet i stort och smått. Att sjunga är härligt för vi har en skönsjugande tjej i gruppen och hon har gjort stora ansträngningar att lära oss sångerna. Jag beundrar hennes tålamod, hon är äldst av oss och kan sångerna flyttande. Hon ger inte upp så vi kommer att lära oss alla. Nu planerar vi för vår tredje vinresa nästa höst.

Jag återkommer om resmålet.

Jag har ett härligt gäng arbetskamrater som jag har arbetat tillsammans med i tio år. Jag har varit sjukskriven två år och jag längtar verkligen tillbaka.

Min högsta önskan är ett trollspö som jag kunde svänga och vips så leker livet igen. Men så enkelt är det inte, tiden måste vara med mig. Jag beundrar alla mina arbetskamrater för kontakten mellan oss har funnits hela tiden fast jag varit borta så länge.

En av arbetskamraterna har slutat pga pension och flyttat till grannstaden. Vi blev hembjudna till henne en torsdags kväll efter jobbet.

Jätteroligt när någon ordnar så vi kan träffas. Tala om kalas!! Hon hade dukat upp tre goda pajer med trattkantareller, skinka och skaldjur. Till detta kunde vi njuta av sallader, soltorkade tomater i olja, oliver, gurka, paprika och några goda såser. Vi fick även en ostbricka med fyra goda ostar och druvor och härliga kex att smaska på. Dryck till maten fanns att välja på från vin till ramlösa och cider.
 
Höjdpunkten på kvällen var hennes underbara tårta med kaffe. Hon hade bakat nötkaka med chokladfyllning ojoj vad smaskens. Kvällen bara flög iväg efter mycket skratt och prat i mun på varandra.

Tusen Tack Marita för en härlig höstkväll tillsammans

Jag sitter vid köksbordet och tittar ut och det är trafik till fågelhuset. Jag njuter av att se alla fåglar som gästar oss. Jag har Nötväckan som sitter där nästan hela tiden. Det kommer  Blåmesar, Talgoxar, Gulsparvar och en och annan Skata som gör tappra försök att få tag i frön.

Men det som var utlovat för multiholken var att större fåglar ska inte komma åt maten (det stämmer). Nu väntar jag på att alla domherrar ska dyka upp för det är dom maffigaste fåglar jag vet. Hanen med sin röda färg och hans vackra fru något blek men en ljuvlig varelse.
Jag har beställt en foderlada till mitt lilla fågelhus som kommer inom kort. Det kan vara bra att ha två utfordringsplatser. Under tiden jag skriver detta kommer dom med min foderlada och den är helt ljuvlig.

Man utfordrar både jordnötter, talgbollar och solrosfrön under samma tak. Tala om godis till dom små fåglarna. Jag förstår hur dom skvallrar till varandra för det kommer fler och fler fåglar till utfodringsplatserna.

Men i väntan på min fågel domherren, har jag köpt in fyra handsnidade domherrar att dekorera med i mina fönsterlådor tillsammans med mossa, enris och trollhasselgrenar. Det blev riktigt fint när Linda hade lagt sin hand över blomlådorna. Sedan dekorera jag vid vår ytterdörr så det ser välkomnande ut med lite ljuslyktor. När detta är gjort då har hösten kommit på riktigt.

JAG BLIR GLAD! För att jag måste städa efter en fest, för det betyder att jag har vänner.... För att kläderna är lite trånga, för det betyder att jag har mat på bordet.... För att gräsmattan behöver klippas, fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.... För skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen..... För alla klagomål på politiker, för det betyder att vi har fri yttranderätt.... För att parkeringsplatsen är längst bort, för det betyder att jag har råd att ha bil.... För min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt... För kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt, för det betyder att jag kan höra.... För tvätthögen på bordet, för det betyder att jag har kläder att ta på mig.... För trötthet och värkande muskler I slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt.... För väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.... och sist men inte minst för att jag får mail för det betyder att någon tänker på mig.