FruNosstunk

Filippa

Idag har varit en dag med mycket glädje. Jag har pratat med min kusin som bor i Sydafrika, där skiner solen och hon badade i poolen. Hon och dottern skulle gå och dansa magdans i eftermiddag. Oj vad modiga dom är. Men i Afrika dansar man i glädje mycket mer än vad vi gör här. Är dom på fest kan någon börja dansa och alla följer efter. Den gång vi följer efter varandra är när vi dansar små grodorna och det är ett evigt kvackande till midsommar och julfester. Vi skulle nog behöva ta till en tradition att dansa av glädje fast vi behövde inte visa magen, vi har ett kyligare klimat. Men att dansa och våga släppa lös skulle inte vara fel.

Jag var bjuden på middag till klockan ett och det var en härlig tillställning. Jag blev bjuden på Tacos och det var fantastiskt gott, alla dessa goda grönsaker och hemmagjorda såser smakade bra. Vi fick glögg och pepparkakor på eftermiddagen. Dom hade tänt upp massor av ljus och det luktade gott av hyacinter. Vi hade en härlig stund tillsammans. Tusen tack! ni förgyller tillvaron.

Väl hemkommen, ska jag göra dom sista julkorten för snart är det sista inlämningsdagen för julpost. Att göra kort är en av mina roligaste intressen och det har jag gjort i jättemånga år. När jag började var vi inte många som höll på med korttillverkning, men nu har det blivit poppis och många gör jättefina kort. Idag kan man gå in på internet och titta på kort som folk lägger ut.

Hunden ni ser på kortet är Filippa tre och ett halvt år, en så kallad nannydog. Hon är tillgiven och mycket sällskapsjuk och jättemysig. 

När man står mitt uppe i livet och allt flyter på, tänker man inte på hur bra man har det. Dom två äldsta barnen flyttar hemifrån. Den yngsta dottern går på gymnasiet. Hon bor i vårt gäst hus på 20 kvadratmeter och ett sovloft så hon har nu sitt egna lilla kryp in.

Nu börjar en ny tid, man kan tänka på sig själv. Att ha ett vuxet barn istället för tre är stor skillnad. Men det var en härlig tid att ha tre döttrar omkring sig.

Nu var maken och jag själva i ett stort hus med några tomma rum. Min man jobbade halvtid så han kunde hjälpa till med lite hushållsarbete när jag jobbade heltid. Vi hade det gott tillsammans. Vår yngsta dotter klarade sig själv och hon förgyllde vår tillvaro. Dom två äldsta flickorna hade det bra med sina män så det kändes bra. Vi hade nu fått vårt första barnbarn en underbar liten kille, vi var stolta morföräldrar.

Den 11 september 2002 får jag ett telefonsamtal som vänder upp och ner på vårt liv, min man hade fått en hjärnblödning 57 år gammal.

Det gick inget att göra skadan satt så till att ingrepp var otänkbart. Han var medvetslös i en vecka sedan djupt medvetande sänkt 7 veckor och kontakten var dålig. Vi fick inga bra besked av läkarna, mycket var skadat. Läkaren ville att jag skulle vara kvar och skrev in mig under den traumatiska tiden. Jag bodde hos min man på sjukhuset under de första 7 veckorna, han var mycket dålig och det var påfrestande.

När han börjar vakna upp blåser man av risken till en ny hjärnblödning så jag skrivs ut efter mina veckor på sjukhuset.

Nu börjar det..

När vi kom in hade vi sommarkläder, varmt och skönt ute men när jag gick ut efter utskrivningen hade första snön fallit. Jag hade inte varit hemma på sju veckor så det kändes tomt och konstigt att komma hem till ett tomt hus. Att drabbas av sjukdom efter ett trettioårigt äktenskap känns grymt men man måste göra det bästa av det.

Nu kommer chocken och jag börjar inse att livet blir aldrig som det var innan. När min man låg medvetslös tänkte jag bara, vakna upp så jag kan prata med dig jag längtade så enormt till detta tillfälle. Jag visste, har man haft en hjärnblödning, blir man förlamad eller tappar talförmågan. Jag visste följderna men inte i det tillståndet jag var existerade inte några tankar att han var skadad. Jag bara längtade efter att han skulle prata med mig.

Min man fick vara kvar på sjukhuset i 9 månader för att träna upp den förmågan som fanns kvar. Sedan fick han komma till rehabcenter i den stad vi bor i under en månad. Efter det fick han åka till Ljungskile rehabcenter i sex veckor.
 

Nu äntligen är han hemma efter nästan ett år. Nu har här anpassats för att framföra en rullstol, dom har tagit bort trösklar och ordnat det bekvämt på toaletten. Nu ska vardagen fungera i hemmet bestämde bostadsanpassare och arbetsterapeuter. Men att behöva sova i en glasveranda för min man var ingen höjdare. Jag skulle ligga på gamla sängkammaren uppe och min man nere. Tänk om det händer honom något och jag inte hör honom, oron blev olidlig. Dom bestämmande hade sagt att vardagen skulle fungera nu.

Vi ringer och berättar om vår situation men det fanns ingen större förståelse. Men dom skulle kunna komma och titta. Nu kommer dom och hade då tagit med sig två personer till så nu ska det nog bli riktigt bra. Dom börja mätta vårt vardagsrum och viskade och tisslade. Jag undrade vad dom höll på med. Då fick jag till svar att dom skulle slå upp en väg mellan fönstren i rummet så kunde vi ha vårt sovrum där. Men vad ska vi ha vardagsrummet då och alla möbler?

Då fick vi till svar att det brydde dom sig inte om bara min man fick rum att titta på tv så var dom nöjda. Vilken människosyn dom måste ha.

Nu börjar det riktiga livet med bostadsanpassning och 25 hemtjänst tanter springande hos oss varannan timma hela dygnet i ett halvår.

Att ha främmande människor springandes hos oss var påfrestande men det fanns inget att välja på. Nu beviljades han att få personliga assistenter.

Nu börjar en ny tid, att välja ut personal var inte helt lätt. Vi satte upp kriterier som att en kille skulle vara bra att anställa med intresse av skog och bilar. Många sökte tjänsten så vi kunde välja, det blev en tjej och en kille. För att klara vardagen är assistenter det enda för livskvalitet. Man kan aldrig få tillbaka det liv man hade innan men man får hitta nya vägar till sitt nya liv.

Nu har vi haft samma personal i många år och det känns skönt.

Min man hade strax innan han blev sjuk varit och gjort en hälsokontroll och dom frågade om han var elitgymnast. Han hade otroligt god kondition och alla värden var okej. Hur kunde detta hända?

Idag fem år efter insjuknandet och många turer om bostadsanpassning och rehabilitering för min man fungerar vardagen.

En vecka för mig själv

Denna veckan är jag helt själv hemma och det är jättehärligt. Jag bestämmer när jag går och lägger mig och när jag vill gå upp.

Jag får vakna själv i vårt sovrum utan att det finns assistenter som vill in och hjälpa maken. Detta är frihet.

Att få rå om sig själv och veta att ens partner har det bra är skönt för oss båda.

Vi har prövat olika sätt för att få livskvalitet på vardagen och detta har nu fungerat i två år. Att vara hemma med assistenter under tre veckor och en vecka på rehabcenter för att få lite omväxling i tillvaron för min man.

Detta är bra för oss alla assistenterna kan då också få andrum. Att vara assistent är en konst, att finnas men ändå inte finnas. Att känna av när man ger en hjälpande hand eller sitter kvar och bara finns.